Den korta evigheten

Tåget kränger på rälsen. Utanför tågfönstret nattsvart oktobermorgon. Vi svischar snabbt förbi, skogen blir till ett streck.

Hinner vi uppfatta vart vi är på väg?

Grantopparna har inte en chans när solen bryter igenom. Stadig sitter den där, högst av allt och vägrar släppa taget om mig på andra sidan rutan. Solen som en livboj.

Det får susa så snabbt det vill – det vackra har aldrig bråttom.

Allt gott

/Johanna